tisdagen den 14 augusti

Vårt flyg lyfte tidigare än beräknat, så vi kom till Newark redan 11:15 istället för 12. Det är i och för sig inget fel med att ha extra tid i Newark, men fyra timmar kändes väl lite mycket. Vi hade dock tillgång till telefon och Internet, så vi fick tiden att gå. Ett annat flyg till Boston hade blivit inställt, så man förberedde sig för att packa vårt plan med stand-by passagerare. John, jag och Jonathan installerade oss i våra säten och väntade på de andra att sätta sig. Och så kom en småfamilj in. Då visste vi inte att de hade kommit från England, men föräldrarna såg trötta ut. Mamman hade en liten en i en bärslinga, och så hade de en pojke på fyra år. De talade med flygvärdinnan om att få placeras bredvid varandra. Då vände jag mig till mina familjemedlemmar och frågade om de ville bli dagens hjältar. Vi erbjöd genast våra platser och blev snart utspridda på tre olika ställen.

Jag hamnade framför den trötta familjen. Pojken pratade och frågade och pratade och frågade, och hans tålmodiga engelska mor förklarade och svarade och bad honom att inte sparka sätet framför dem. Det framgick att de hade en lång bussresa framför sig, och att det fanns en viss risk att de skulle missa bussen. Ändå fanns det ingen panik utan bara mer småprat med den nyfikna pojken. Lillasyster började gråta när planet lyfte och ännu mer när vi började landa.

Och jag som redan hade gråtit på Arlanda började känna tårarna igen. Jag mindes alla gånger som jag själv hade rest med små barn - och alla andra gånger däremellan. Minnena blandas ju ihop förstås. Om jag hade koncentrerat mig hade jag väl kommit ihåg varje resa, eller delar därav. Mamma frågade vad jag skulle vilja göra om vi inte tog tid till vår långresa varje dag, och det blev väl inget svar. Men faktum är att den resan är värdefull för mig. Det är kul när man får se något nytt under vägen, och visst vill jag komma någon annanstans någon gång, men om det är en sak vi har lärt oss under årens lopp så är det ju att livet är oberäkneligt och att vi inte vet vad morgondagen kommer att bringa. Och under resorna får jag umgås med mina föräldrar, och det är ju det viktigaste.

Men min favoritplats på jorden är hemma hos mamma och pappa. Visst kommer åldern och sjukdomen krypande dit, men det är mycket mer som är oförändrat än det som har förändrats. Lugnet och friden som alltid har funnits där kan inte jagas bort av världsliga bekymmer eftersom de är grundade i förtröstan på att himmelens välsignelser börjar redan här på jorden. Eftersom jag inte kan bo hos dem mer än några veckor vartannat år får jag istället försöka ta med mig det arvet vart än jag reser. Men jag längtar redan efter nästa besök!

måndagen den 13 augusti

Lena visade oss Stockholm. Vi hade inget särskilt mål men fick några sköna sverigesommardagar på stan.

Och så blev det faktiskt tid till att spela spel ännu en gång till kvällen. Jag avlöst John sedan jag följt med mamma och pappa hem till deras lägenhet en stund. Kenneths systerson Josefina bor hos dem också, så det är hon som handarbetar i hörnet på bilden.

Så bra att Kenneth och Lena bor i Märsta, bara en mil från Arlanda, eftersom det blir en tidig tisdagsmorgon!

söndagen den 12 augusti

Vi lämnade Lännäs efter möte vid Fornstugan. Det blev inte tid till kaffe eller lek eftersom John och jag skulle skjutsas till tåget i Vingåker. De andra tre körde direkt mot Märsta medan vi träffade Anette Ljungberg och hennes Nils vid Centralen. De bjöd oss på middag på en japansk restaurang medan vi uppdaterades på allt som hänt sedan vi sist träffades våren 1995.

Det var väl dags att åka ändå, men avskedet blev hastigare då deras son Viktor ringde och meddelade att han hade tappat en vikt på foten och förmodligen brutit några tår. John och jag hoppade på pendeltåget och pappa och Kenneth, Lenas man, väntade vid stationen i Märsta.

Lena väntar tvillingpojkar i september!

Efter trevig samvaro åkte mamma och pappa till en lägenhet i huset Kenneth och Lena jobbar. Vi andra campade i deras vardagsrum.

lördagen den 11 augusti

Det var dags att träffa mammas syskon m. fl. Inga-Maj, Erik, Ann-Mari, Jenny, Sören och hennes tjej Irene hälsade på. Och efter trevlig samvaro var det dags för först Paul och flickorna, och snart även de andra gästerna att ge sig av. Nu packar vi inför morgondagen som ju är början på slutet.

fredagen den 10 augusti

Håkan och Anne Isacsson kom på frukost i morse, och Jenny kom precis som de gav sig av. Hon och jag fikade och tog en långpromenad i Odensbacken medan John, Paul, Kristina och Ana åkte till Vinön. De firade Ulla-Lenas födelsedag en gång till. Jonathan stannade hemma och tog det lugnt med mormor och morfar.

Sen åkte vi till Ingvaldstorp och Lännäs kyrka. Och hem till mer spel sen.

torsdagen den 9 augusti

Paul åkte till Köping på förmiddagen, så vi andra blev kvar med en bil. Det betydde att mamma och pappa inte fick följa med till Hampetorp och spela minigolf, men de verkade inte vara så ledsna. Jag vann i alla fall! Och så började jag leta efter bra ställen att fotografera mina brorsdöttrar.

När Paul kom tillbaka spelade vi spel. En ganska skön vilodag alltså.

onsdagen den 8 augusti

Det var verkligen en "dagen efter" idag! En perfekt dag att fira Ulla-Lenas födelsedag tillsammans med Anna-Maria och Gunnar.

Sen åkte vi till stan en stund.

Och vidare till IKEA där vi stötte på Anneli helt apropå.

Till kvällen kom Paul, Kristina och Ana!