Vårt flyg lyfte tidigare än beräknat, så vi kom till Newark redan 11:15 istället för 12. Det är i och för sig inget fel med att ha extra tid i Newark, men fyra timmar kändes väl lite mycket. Vi hade dock tillgång till telefon och Internet, så vi fick tiden att gå. Ett annat flyg till Boston hade blivit inställt, så man förberedde sig för att packa vårt plan med stand-by passagerare. John, jag och Jonathan installerade oss i våra säten och väntade på de andra att sätta sig. Och så kom en småfamilj in. Då visste vi inte att de hade kommit från England, men föräldrarna såg trötta ut. Mamman hade en liten en i en bärslinga, och så hade de en pojke på fyra år. De talade med flygvärdinnan om att få placeras bredvid varandra. Då vände jag mig till mina familjemedlemmar och frågade om de ville bli dagens hjältar. Vi erbjöd genast våra platser och blev snart utspridda på tre olika ställen.
Jag hamnade framför den trötta familjen. Pojken pratade och frågade och pratade och frågade, och hans tålmodiga engelska mor förklarade och svarade och bad honom att inte sparka sätet framför dem. Det framgick att de hade en lång bussresa framför sig, och att det fanns en viss risk att de skulle missa bussen. Ändå fanns det ingen panik utan bara mer småprat med den nyfikna pojken. Lillasyster började gråta när planet lyfte och ännu mer när vi började landa.
Och jag som redan hade gråtit på Arlanda började känna tårarna igen. Jag mindes alla gånger som jag själv hade rest med små barn - och alla andra gånger däremellan. Minnena blandas ju ihop förstås. Om jag hade koncentrerat mig hade jag väl kommit ihåg varje resa, eller delar därav. Mamma frågade vad jag skulle vilja göra om vi inte tog tid till vår långresa varje dag, och det blev väl inget svar. Men faktum är att den resan är värdefull för mig. Det är kul när man får se något nytt under vägen, och visst vill jag komma någon annanstans någon gång, men om det är en sak vi har lärt oss under årens lopp så är det ju att livet är oberäkneligt och att vi inte vet vad morgondagen kommer att bringa. Och under resorna får jag umgås med mina föräldrar, och det är ju det viktigaste.
Men min favoritplats på jorden är hemma hos mamma och pappa. Visst kommer åldern och sjukdomen krypande dit, men det är mycket mer som är oförändrat än det som har förändrats. Lugnet och friden som alltid har funnits där kan inte jagas bort av världsliga bekymmer eftersom de är grundade i förtröstan på att himmelens välsignelser börjar redan här på jorden. Eftersom jag inte kan bo hos dem mer än några veckor vartannat år får jag istället försöka ta med mig det arvet vart än jag reser. Men jag längtar redan efter nästa besök!
No comments:
Post a Comment